Jag vet ärligt inte riktigt vad jag ska tänka… Å ena sidan är det skönt med hämnd, speciellt mot idioter som gör så här mot djur men å andra sidan så föder våld bara mer våld. Vill vi ha det så här?
Jag erkänner gärna att jag känner en viss tillfredsställelse över att djurplågaren fått igen men samtidigt är det en oerhört farlig väg att slå in på detta, av flera anledningar:
Om ”vi” hör att någon misshandlat tex en hund, hur kan man vara säker på att det stämmer? Rykten far på snabba vingar som vi väl alla vet och rykten kan startas av mindre nogräknade personer (perfekt sätt att hämnas på nån utan att själv riskera något, skicka pöbeln på personen). Okej, det KAN vara solklart men hur ofta är nånting det?
Vilken trovärdighet får ”vårt” ord om vi själva hänger oss åt precis samma låga beteende som djurplågaren? Vem ska då tala för djuren?
Om ”vi” ägnar oss åt hämnd och fysiska handgripligheter, hur ska ”vi” då orka lägga energin där den borde läggas, nämligen på att få folkvalda, myndigheter etc att börja ta den här typen av brott på mycket större allvar och snabbt (förändring sker men det tar för lång tid)?
Jag har, som ni kan läsa på ”in memoriam”sidan haft ett djurplågeriärende på nära håll och jag har också för längesen varit inblandad i att helt enkelt hämta två hundar från en gravt alkoholskadad alkoholist som bodde granne med mig och en av mina exmakar 🙂 (jag har två exmakar).
Den här mannen hade två hundar, en schäferhane på runt 7 år och en ungtik, blandning med leonberger och nåt mer, som han inte över huvud taget skötte. Tiken fick valpar (alldeles för ung) och dem sköttes inte heller så vi och ytterligare en granne skickade dit ansvariga för djurskydd som inte gjorde ett förbannade dugg vettigt utan orsakade bara att valparna flyttades till okänt ställe. Vi anmälde sen hur många gånger som helst att hundarna for illa och inget hände, de var där men gjorde ingenting… Vi hade våra egna hundar och inhägnad tomt och de två stackarna brukade stryka omkring utanför tomt och varje gång fångade vi in dem och tog dem hem. Så en dag hade schäferhanen BRUTIT sig in genom trästaketet, öppnade ytterdörren och kom in till mig, tryckte sig emot mig och bara tittade på mig… Blicken i hans ögon går inte att beskriva, sorg, smärta… Detta var en hund som inte var ett dugg social ska ni veta utan var egentligen ganska skygg. För gud vet vilken gång i ordningen gick min make bort med hunden men den här gången SKREK han när maken tvingade in honom och vägrade gå in… Han kom hem och grät, det var sista gången jag tvingade hem Ladde, vi måste göra nånting.
Vi gick över och försökte prata med husse som var plakat skitfull som vanligt och låg utslagen i sängen… Han var såpass okontaktbar att vi tom ringde ambulansen! Den kallade vi tillbaka för innan de hunnit fram fick vi liv i honom. Vi gick hem totalt bedrövade och senare bestämde vi oss för att hämta hundarna… Så min heroiske make tog en stege, klättrade in i huset (jag var övertygad om att hundarna skulle vakta sitt hem och göra slarvsylta av honom) och efter viss turbulens därinne kommer två hundar utfarande genom dörren, i koppel med maken som en rem efter, och de sprang därifrån, hem mot vårt hus! De var så glada att komma därifrån! Han pratade med deras husse inne i huset men vi tvivlar väl på att han kom ihåg det.
Fan vilken lång historia detta blev då! Står ni ut en stund till?
Vi körde hundarna till ett pensionat där vi bekostade nästan en vecka innan vi var klara över vad som skulle göras med dem. Det visade sig när vi tog dem till veterinär för kontroll att schäfern hade ont i sina leder och han var i såpass dåligt mentalt skick att vi ansåg det bästa vi kunde göra för honom var att låta honom somna in vilket vi gjorde hos vår vet, ute i solen lugnt och fridfullt. Tiken placerade vi hos en familj vi känner och hon har ett underbart liv 🙂
NUUU kommer jag till poängen 🙂
Jag VET att vi gjorde rätt som tog hundarna men jag började ändå fundera efter den här händelsen… Var går gränsen för när det är dags att ingripa så drastiskt? Tänk om nån får för sig att mina hundar inte har det bra? Jag menar allting beror ju på vilka referensramar var och en har! Kanske att nån som själv tycker att hundar bara ska äta gåslever, sova i hästens säng (istället för tex min vanliga ikeasäng) och vad det nu kan vara… Mina hundar har det bra, det kan vem som helst vittna om MEN det finns säkert nån som har andra sätt att se på saken…
Det är farligt att ge sig in på att ta saker i egna händer! Människor ser saker på så olika sätt och var ska nedre gränsen gå för vad som är tolerabelt när det gäller djurens väl och ve? Jag skämmer bort mina djur och lever mitt liv utifrån deras behov ”har man valt hundliv så har man” är min devis och jag har format hela mitt liv så att det passar djuren… Vettigt? Nja jag vet inte för det har ju konsekvenser som inte alltid är roliga att ta men mer om det i ett annat inlägg! Men jag kan ju inte ”kräva” att andra ska behandla sina djur likadant och annars anse att de plågar sina djur!
Visst har man lite djurförnuft så ser man nog vart gränserna går men idag hade jag nog inte gått in på det sätt vi gjorde med Ladde och Wilma!
Hm, nu ska jag nog göra nåt annat, det var inte riktigt meningen att låta detta bli ännu ett maratoninlägg 🙂
Nonas liv... 